lennart brewitz: uggletorps station

Uggletorp station och den sista “stinsan”

Den sista “stinsan” i Uggletorp, Gunborg Nilsson-Ekberg


Ölands Järnvägar hade många små stationer som under tidiga år gjordes om till hållplatser. En av dessa var Uggletorp station i Föra socken. Denna förändring gjorde att man inte längre behövde ha en stins anställd. Det räckte med en platsvakt! Tjänsterna kunde då tillsättas till en betydligt lägre kostnad, vilket gjorde att det företrädesvis var kvinnor som anställdes. Ibland erbjöds man också en bostad och kanske till och med en bit mark att odla på.

Vid Uggletorp hållplats arbetade Gunborg Nilsson-Ekberg (f. -27) under åren 1954–1957, både som platsvakt och som post- och stationsföreståndare. Hon disponerade också en liten lägenhet med
två rum och kök på övervåningen i stationen. Där bodde hon tillsammans med sin dotter Linda och sin make som dagligen pendlade med tåget ner till sitt arbete i en handelsbod i Kalleguta.


Lägenheten hade inga moderniteter såsom kylskåp eller elspis och det var förstås utedass som gällde. Att som kvinna ha en anställning vid denna tid på seklet var inte alla förunnat och även om lönen var låg, 277:-/månad inkl. bostad, så ansåg man att även om “Statens kaka var liten, så var den säker och god.”

Här på övervåningen i stationshuset satt ofta dottern Linda och tittade ut på det som hände.


Gunborg övertog arbetet efter Gustav Ahlstedt som sedan länge varit stins vid Uggletorp. På fjorton dagar lärde han henne allt hon behövde för klara arbetet – och lite till. Gustav var en ständigt cigarrökande mycket godmodig, omtyckt och kunnig man som även lärde Gunborg en hel del om att bruka jorden och trädgårdsodling vilket sedermera skulle komma till god användning.


På 50-talet fanns det inte så många bilar så det var till att gå, cykla, åka vagn bakom en häst eller en traktor eller ta tåget. Med järnvägen åkte man till och från arbeten och realskolor och på sommaren
kom turisterna till Öland. Dessa kallades för “vithattar” av ortsbefolkningen då det oftast var lite bättre bemedlade människor som ofta hade vita hattar. Både damer och herrar! En del kom med tåg
till Kalmar för att sedan ta färjan till Färjestaden, andra med båt till Borgholm. Många av dem åkte sedan vidare med rälsbuss. De flesta av de resenärer som kom till Uggletorp skulle ner till Djupvik,
till små egna eller hyrda sommarstugor eller till det högt och vackert belägna Pensionatet, i folkmun kallat “Panget”. Då var det till att gå de två kilometerna från stationen över alvaret ner till Djupvik eller ta en droska om man hade råd. Bagaget bar de ibland själva hela vägen eller så togs det omhand av ett bud som bärandes eller cyklandes tog det till destinationen.

Väntsalsgolvet behövde ofta skuras.


Gunborgs tid på stationen var fullt av arbete. Dagen började alltid med att hon gick ut till den på morgonen just anlända söderifrån ankommande rälsbussen och hämtade in postsäckarna. Sedan var
det till att ringa “Tåg ut” när föraren var redo att återuppta färden norrut. Det vill säga att på en särskild telefon meddela nästa station att det var ett tåg i annalkande. Signalen var som en Morsesignal, en kombination av långa och korta signaler specifika för det kommande skedet. Uggletorp hade till exempel “fyra korta och en lång”, minns Gunborg. Sedan vinkades tåget av med handen, inte med flagga eller semafor. Dessa attiraljer fick bara en stins använda, inte en en stinsa!


Därefter var det dags att öppna postsäckarna och sortera all post till lantbrevbäraren, så att han kunde hämta den och sedan distribuera den vidare ut till byarna och gårdarna. En del av dem hade cykel, andra moped eller lätt motorcykel. Det fanns också ett tiotal postfack i stationshusets väntsal som de närboende disponerade. I postsäckarna fanns det förstås också paket och oftast också “värde” det vill säga pengar, rekommenderade brev, avier, postförskott, etc. som skulle registreras, arkiveras och en del av det också låsas in i kassaskåpet.


När allt detta var gjort så öppnades stationen för allmänheten som fick komma och köpa biljetter, pollettera cyklar, väskor och gods, betala sina räkningar, hämta och skicka paket och ta ut och sätta in pengar på sina sparbanksböcker vilket i princip alla hade vid denna tid. Detta handhavande tillgick så att Gunborg vid insättning fick klistra in små kvittenskuponger i olika valörer motsvarande det insatta beloppet och prydligt och fint med skrivstil notera detta. Sedan summera
och också stämpla med datum. Vid uttag var det enklare, bara att skriva, summera och stämpla.

Mycket skrivbordsarbete var det.


Allt skulle sedan också redovisas i olika kassaböcker och ordentligt bokföras på respektive ställe och läggas i olika kuvert som rekommenderades och sedan förslöts med sigill för att slutligen
hamna i en speciell säck. Denna förslöts med ett snöre på ett särskilt sätt med en träbricka under och sedan plomberades den med sigill Säcken märktes också med en speciell fraktsedel som talade om
vad innehållet var och överlämnades sedan till rälsbussföraren i det vändande tåget som övertog ansvaret och tog med säcken till Borgholm.


Den 15:e varje månad då pensionerna skulle betalas ut var det alltid full fart och trängsel i väntsalen. Gunborg var då tvungen att dagarna innan se till att det fanns pengar med på den rälsbuss som kom på morgonen den aktuella dagen så att ingen blev utan sin pension. Det fanns regler för hur mycket pengar som fick förvaras i stationens kassaskåp och allas sammanlagda pensioner översteg vida den tillåtna summan.


Två gånger om året var det revision. Då kom postmästaren i Borgholm och stinsen i Persnäs utan förvarning och kollade Gunborgs räkenskaper på stationen. Då var det nervöst, säger Gunborg! För om det fattades pengar i någon kassa så fick man själv lägga ut detta om det var obetydliga summor. Var det stora belopp som fattades och man inte kunde förklara svinnet fick man avsked. Men under åren så var det bara en gång som det visade sig vara fel. Det var 167:- kronor för mycket i
postkassan, men som tur var så hade dessa pengar bara hamnat i fel kassa. I järnvägskassan!


Godstågen kom till Uggletorp varannan dag, tre dagar i veckan. Godset förvarades i godsfinkan, ett särskilt hus intill stationen där mottagarna sedan fick hämta ut sin saker. En dag fattades det några paket och Gunborg blev förtvivlad. Vem hade tagit dem? Sedermera visade det sig att en person som var i stort behov av innehållet i sina icke uthämtade paket lånat en reservnyckel och själv tagit ut paketen när Gunborg inte var hemma.

Lokförarna hjälper till att bära bort avsågade grenar medan det gamla loket får vila lite.


När betorna på hösten skulle levereras i godsvagnarna ner till sockerbruket i Mörbylånga så var det hög aktivitet. Dessa vagnar kördes in på ett stickspår där det fanns en hög ramp för bönderna att köra upp sina vagnar med betor på. Som med det mesta på den tiden fick man sedan lasta på för hand med en grepe. Ett långdraget och tungt arbete som slet mycket på folk och som kunde fortgå även på kvällar och ibland också nätter. Vagnen skulle ju vara lastad tills morgontåget kom och
hämtade den.


Vid sockerbruket i Mörbylånga vägdes betorna och tippades sedan av. I retur kom det betmassa. Den var lättare än själva betorna och lossades förstås också för hand för att sedan köras hem och ges som foder till kreaturen där hemma på gården Denna betmassa var ofta varm, så det sägs att de som lossade den på stationen i varje fall inte frös om fötterna! Barnen i området tyckte också att det var en härlig känsla och roligt att hoppa ner i den ångande massan.


En del mjölk i spann, kreatur till försäljning eller slakt, spannmål och sågat virke från Böda sågverk fraktades ibland också med järnvägen. På höst, vår och vintertid även en del fisk, mestadels strömming och lax och då förstås med morgontåget.

Linda och några grannar hjälper till i trädgården.



Till jul gick det några år ett särskilt Julskyltningståg till Borgholm som stannade där några timmar så att landsbygdsbefolkningen kunde strosa omkring, titta på julskyltningen och tråna efter julklappar. Då var det folkfest! Inga affärer var öppna så inköpen fick göras vid andra tillfällen.
Dock kunde det hända att man gick på bio vilket annars inte hände så ofta. När resenärerna sedan återvände till Uggletorp så kunde rälsbussföraren ibland fråga om de ville åka en extra sväng. Han skulle ju ändå upp till Böda och vända! Detta uppskattades av många och man satt och småpratade, tittade på omgivningen och njöt av gratisturen.

Emellan tågen och vid lediga stunder tyckte Gunborg mycket om att odla i sin trädgård, både till nytta och nöje. Den tidigare stinsen Gustav Ahlstedt som bodde granne med stationen var som sagt en hängiven trädgårdsvän och delgav mycket av sina kunskaper till Gunborg i denna på den tiden något annorlunda hobby för män. Gustav hade visst till och med fått ett pris av någon prominent person för sin så fint prunkande trädgård i det annars så karga öländska landskapet.

Gunborg odlade potatis och morötter på sin lilla jordlott, här under överinseende av den gamle
stinsen och mentorn Gustav Ahlstedt.


Förutom den närliggande affären i Uggletorp var väntsalen på stationen en samlingsplats. Traktens ungdomar och barn i alla åldrar nyttjade den som träffpunkt. Där vänslades de äldre ungdomarna, de yngre lekte och det klottrades också en del på väggarna Det var ju varmt och skönt därinne i den av Gunborg med koks uppeldade väntsalen. Den yngre generationen hade ju inte så många platser att träffas på. Men ibland blev det lite för stimmigt och då fick Gunborg eller hennes man som bodde på övervåningen köra ut dem!

Att låna cykeldressinen som fanns på stationen var också en spännande verksamhet tyckte ungdomarna. Och var man tre stycken så fick man upp god fart. Man var dock tvungen att ha koll på tågtiderna så att man var tillbaka på stickspåret innan nästa tåg kom. Denna verksamhet uppdagades dock och dressinen försåg med ett hänglås. Så var det roliga slut!

Gunborg och en vikarie hjälper rallarna att byta slipers.


Dottern Linda berättar! Jag var fyra år när vi kom till Uggletorp och sju när vi flyttade därifrån. Då hade jag hunnit börja i 1:a klass i Föra skola. Dessa år kom att prägla mitt liv mycket. Jag hade inga syskon och de barn som bodde i Uggletorp var äldre än jag. På somrarna lekte jag med
sommarbarnen som kom till bondgårdarna från storstäderna, men resten av året fick jag sysselsätta mig själv medan mamma arbetade. Då blev det mycket fantasilekar och en hel del pyssel. Jag sydde bland annat dockkläder och lyssnade på radio. “Barnens brevlåda” med farbror Sven på torsdagar missade jag inte. Till jul och påsk fick jag hjälpa till på expeditionen med att stämpla jul- och påskkorten. Det tyckte jag var roligt! Jag lekte också att tågväxeln där ute på bangården var min
häst. Den skötte jag om och red mycket på.

Sommaren när jag fyllt sju år fick jag cykla med mamma när hon under en tid också hade hand om postturen när den ordinarie brevbäraren hade semester. Jag ville ju inte vara ensam hemma, men det gick för sakta att ha mig med och jag orkade inte hela rundan som sträckte sig till bland annat Djupvik, Ingelstad, Föra, Djurstad, Torp, Folberga, Askelunda, etc. Så på ett ställe, i en liten trivsam och fin postkur som var pyntad med bland annat en gardin, fick jag sitta och vänta på mamma tills hon kom tillbaka och hämtade mig. Det var inte alltid så kul!

Linda och hennes mamma i Borgholm 1955.


Ibland åkte mamma och jag till Borgholm “mellan tågen” som vi sade. Expeditionen var då stängd mellan två tåg och vi kunde passa på att åka fram och tillbaka. Jag tror vi åkte gratis och ibland fick vi sitta i förarhytten. Det var roligt!

Godståget som kom tre gånger i veckan drogs av ett ånglok. Då var det en spännande känsla när man mitt i den smällkalla vintern stod där intill loket och snön yrde runt en och eldaren öppnade eldluckan och skyfflade in koks och man kände den starka värmen och hörde ljudet från elden och eldarens skyfflande.

Vintrarna kunde vara stränga. I februari 1956 var det hård fåk, det vill säga mycket stark vind, många minusgrader och ordentligt snödrev i tre hela dagar och vi var helt isolerade på stationen. Värme fick vi från en vedspis i köket och en kamin i sovrummet. På expeditionen eldades det med koks. Både ved och koks tog dock slut och mamma skulle gå ut och hämta mer ute i godsmagasinet. Jag stod i fönstret i väntsalen och tittade. Hon var ordentligt påpälsad och hade virat en halsduk runt
huvudet och munnen för att kunna andas i den hårda blåsten. När hon kom utanför husgaveln så tog vinden tag i henne och hon for iväg, men hon fick tag i en stolpe där hon klamrade sig fast. Jag kände mig väldigt hjälplös och rädd där jag stod ensam innanför fönstret. Det kändes som en oändlighet innan hon hämtat sig och med stor möda kunde ta sig tillbaka till huset. Någon ved eller koks fanns det ingen möjlighet att hämta.

Rälsbussen hade också stora problem och fastnade i snödrivorna runt Stacketorp och blev stående. Pappa han blev kvar i Kalleguta på sin arbetsplats, så mamma och jag fick klara oss själva så gott vi
kunde i ovädret.

Februari 1956. Efter tre dagar kom äntligen snöslungan till Uggletorp efter att ha suttit fast vid Stacketorp.


Huset var dragigt och blev snart utkylt, så vi fick nu dygnet runt vara ordentligt påklädda inne i stationshuset. Jag minns att jag hade en vinröd skiddräkt, varm mössa, pjäxor med raggsockor i och tjocka vantar som jag bara tog av mig när vi skulle äta. Det var så kallt att bläcket i bläckhornet på expeditionen frös så mamma fick använda en vanlig penna. Vindens tjutande, mörkret och dånet när tegelpannorna ramlade ner från taket gjorde att jag emellanåt var ganska rädd.

Min katt Missy fick tillbringa alla tre dagarna ute i stormen. Första morgonen ville hon inte gå ut i ovädret utan gjorde sina behov i farstun. Mamma reagerade då snabbt och slängde ut henne. Hon ångrade sig när hon såg Missy flyga iväg i den hårda blåsten, men då var det för sent! När fåken sedan efter tre dagar lagt sig så kom Missy krypande tillbaka, trött och mager, men mycket efterlängtad av både mamma och mig.

Till slut, när fåken bedarrat lite, så kom det en dag en man på skidor som skulle betala en räkning som höll på att förfalla. Han skottade bort snön från det översnöade förrådet så att vi kunde öppna dörren och komma åt veden och koksen och börja värma upp huset igen. Det var skönt!

Under de här dagarna hade en lite flicka som bodde norröver fått blindtarmsinflammation. Mamma blev informerad per telefon för att kunna hålla utkik hur långt ambulansen kommit på sin väg mot
lasarettet i Borgholm. Jag stod i fönstret och tittade och såg en man med lykta gå först för att lokalisera var vägen fanns. Efter honom körde en snöplog och därefter ambulansen med flickan i. Det gick väldigt sakta i blåsten och snöyran. Jag tänkte mycket på flickan och undrade länge hur det gick för henne. Så jag var enormt tacksam att jag var frisk och någorlunda trygg där inne i stationen även om vi frös ordentligt.

Avskedskaffe på expeditionen vid stängningen.


Hösten 1961 lades hela Ölands Järnväg ner, men redan 1957 stängdes som sagt alla mindre stationer och endast Böda, Borgholm, Färjestaden och Ottenby återstod. De som arbetat på de små hållplatserna blev alltså arbetslösa tidigt, så även Gunborg. Hon fortsatte sedermera att arbeta som lantbrevbärare på fastlandet ända fram till sin pension. Gunborg är idag 92 år och bor i Borgholm.

Dessa ögonblicksbilder av livet på Uggletorp station är kära minnen som format både mamma och mig. Vi minns åren på stationen med både glädje och eftertänksamhet och vi lärde oss mycket om det mesta här i livet under våra år där, säger Linda avslutningsvis.

Texten är sammanställd efter intervjuer med Gunborg Nilsson-Ekberg, dottern Linda Blomgren och några personer från lokalbefolkningen.

Lennart Brewitz, Västervik, 20191030
Sommarölänning i Djupvik och rälsbussresenär på Ölands Järnvägar sedan 1952

TYCKER DU ÖLANDS JÄRNVÄG ÄR INTRESSANT ? BLI MEDLEM HÄR!

Föreningen Ölands Järnväg – Öländsk Järnvägshistoria