Kjell Aghult: Minnen från Köpingsvik

Hej!

Faktiskt minns jag ännu litet från sommarveckorna i Köpingsvik 1955 och 1956 – däremot mindre
från 1960.
1955 bodde vi på Pensionat Hagaborg (Eller något sådant) för att mamma skulle slippa hushålla.
Det var ett ljust tvåvåningshus vid huvudvägen. Rörelsen drevs av en folkskollärare Danielsson, som
på detta sätt använde sommarlovet. Vad jag minns skötte han allt själv, inkl. matlagningen.
Året därpå ville vi dock vara litet för oss själva och hyrde hos Kalle Ekelund. Man korsade järnvä-
gen vid plankorsningen i östra stationsänden. En bit upp i skogen, till höger, låg Kalles lilla lantbruk.
Ganska lägligt hade han sommarbesök av barnbarnet Jan-Lennart från Karlskrona, så vi två hade en
jämnårig ett prata med.

Gröndal, som ju också var plankorsning med länsvägen till Byxelkrok.
ÖJ fick 1945 ”Väg och Vattens” tillåtelse att slopa vägbevakningen där och i östra stationsänden.
Detta stod i en notis i Signalen. Sth för tågen nedsattes på båda ställena till 20. Typiskt nog var detta
i slutet av kriget, då biltrafiken var minimal.

Gröndal banvaktstuga

På min pojkcykel upplevde jag båda korsningarna som farliga: Den vid Gröndal var snedvinklig
och man kunde från båda håll få ett parallellkörande tåg ”bakom vänster axel”. Mittemot stationshu- set växte en hög häck, som effektivt skymde en av siktkvadranterna med vägen till Ekelunds.
Korsningar med allmänna vägar alltid varit viktiga, med både järnvägs- och vägmyndigheter in- blandade. Vid massbilismens inträde blev givetvis skyddet vid dessa två otillräckligt. Vid tågdags
hördes ofta tågens ljudsignaler ned till badstranden.

Till sommaren 1956 satte man därför upp automatiska helbommar på båda ställena. De var av s k sth 20-typ med korta ringsträckor. Vitsen var att ballasten behövde förnyas bara på en begränsad sträcka – den måste ju hålla vissa elektriska isoler-
värden.  Aktuella sträckor trafikerades också mest av rälsbussar, som lätt kunde bromsa in och accelerera.

Köpingsvik med lastbrygga

Vissa korsningar låg ju också vid trafikplatser, där förarna ändå måste sakta in. I Köpingsvik fungerade bommarna helautomatiskt vid ankomst norrifrån. Söderifrån var bara lyftningen automatisk.
De fälldes med en tryckknapp på en rörstolpe vid stationshuset. Den verkade bara om tåget stod på en spårledning (kontaktsträcka) där. Bommarna behövde på så sätt inte ligga nere under tågets trafikutbyte på platsen.

Ha det bra!
Vänligen
Kjell i Örebro

Föreningen Ölands Järnväg – Öländsk Järnvägshistoria