Kjell Aghult: Öjkroken mfl.

Hej på nytt!

Litet signaltekniskt kan tilläggas: Alla tre somrarna medförde vi cyklar till Öland. Pappa och jag for en
kväll 1956 till närbelägna Öjkroken. Där fanns vanliga, mekaniska bommar och platsen var bemannad för alla tåg.

Då kunde också bommarna i Kalleguta inkluderas: De fjärrstyrdes från 1954, då de ersatt grindar och Kalleguta avbemannats. Under pappas tillsyn studerade jag manöverapparaten, utanpå ett dåtida
signalskåp i trä. Bakom en gardin i stationshuset kikade en kvinna fram. Av bokverket ”Svenska Järnvägsstationer” kunde jag senare förstå, att det var platsvakt Gunhild Thörnqvist: Hon kände förstås
ansvar för sin stations teknikutrustning.

Jag har ett svagt minne av att hon bär skärmmössa i SJ ”förstatligandefilm” om ÖJ och att rems-hjulet på en morseapparat skymtar i bakgrunden. Hade hon månne tkl-tjänst under t ex betkampanjerna? Minns jag rätt eller fel?
Enligt ”Svensk Järnvägsmatrikel 1936” förestods 1919-1934 Öjkroken av en Karl T., troligen hennes far: 24 års åldersskillnad. Hennes anställningsår anges också till 1934, samma år som Karl flyttade till Persnäs.

Det finns enstaka fler exempel på att dotter efterträtt fader och att befattningen vid bytet nedklassats till (det lägre avlönade) platsvakt. Ty rutinerna förenklades: Tkl-tjänsten slopades i regel och redovisningen utfördes av överordnad station. En kvinnlig plv växlade inte eller hanterade tungt styckegods – det fick tågpersonalen göra.

Nästa plats norrut med vägbevakning var Alböke (likaså mekaniska bommar). Platsen avbemannades 1956 och mer ny teknik än ett extra vevspel kostade man inte på: Bommarna sköttes av tågperso- nalen, sommartid av biljettpojken, som ibland medföljde – förstås under förarens tillsyn. Likadant var det från 1958 i Skäftekärr. På södra linjen förekom bomvevning bara sön- och helgdagar, vid de då obevakade Öl. Lindby och Gärdslösa. Då var även Gårdby, Kastlösa och Ottenby obevakade – de saknade bommar. Bevakade för alla tåg var Böda, Löttorp, Persnäs, Borgholm, Runsten, Färjestaden och Mörbylånga. Öl. Skogsby och Vickleby hade tkl-tjänst bara under betkampanjerna.

En helt ny ljud- och ljussignalanläggning sattes upp ca 1958 vid Hagby, jag tror Öl. Lindby-Gärds- lösa. Visst låg ölandsbanan i själatåget. Men formell nedläggningsframställan låg än ett par år framåt och man fick inte föregripa något.

Helt nya vägskydd berodde ju på ökad biltrafik, och vägmyndighe- heterna förde pennan. Mer förvånade var att två nya anläggningar Falkenberg-Limmared sattes upp 1957 – då nedläggningsinlagan torde varit i vart fall under beredning. Man kom dock på bättre tankar i sådana fall längre fram: T ex Halmstad-Ljungby och Kummelby-Arkösund. Under de få kvarvarande åren tillämpades ”fyrvägsstopp” med väjningsplikt för bilen.

Sid 128 i 1987 års ÖJ-bokvisar ställverket i Mörbylånga. Uppsatt ca 1953. Av en typ som brukade sättas ihop på signalmästeriernas små verkstäder. Dess främsta uppgift var att styra tre par bommar, varav det yttersta ersatt grindbevakningen vid rälsbusshållplatsen Mörbylånga by. På bangården fanns bara klotväxlar. Ölands enda motordrivna var Lundtorps skiljeväxel vid Färjestaden.
Ölands första automatiska vägskydd (ljud- och ljussignaler) var på plats 1951 vid Lilla Dalby mellan Bring och Kastlösa. Om det tillkommit i ÖJ eller SJ regi vet jag inte.

Må så gott! Kjell

Föreningen Ölands Järnväg – Öländsk Järnvägshistoria